Nu håller chefredaktören för Style.com, Dirk Standen, att tala med ett talar med ett antal ledande personer inom industrin om de utmaningar och möjligheter som väntar modebranschen.

Dualstar, världens högkvarter av Ashley och Mary-Kate Olsens många företag, är inte någon högteknologisk fästning. Beläget på en intetsägande Chelsea block, är det en lågmäld loftbyggnad. Kliv in och du kan vara på väg in i studion av alla upp-och-kommande centrumdesigner. Det är rent trägolv, fina blommor, kartongerna med avhämtningsmat. Det är väldigt vanligt, och man känner att det är viktigt för dessa flyktingar från barndomsberömmelsen.

I ett skede i livet där många av deras jämnåriga tävlar om en plats på Celebrity Rehab With Dr Drew, förekommer Olsens i 130 butiker världen över med sitt lyxiga klädmärke The Row, och de har nominerats för Swarovski Award för dam, denhögsta äran för nya talanger, vid nästa månadsråd för Fashion Designers of America gala. De är bland de få kändisar att göra kritikerrosade kläder (Ashley gav för länge sedan upp skådespeleriet och Mary-Kate säger nu att hon är för upptagen för att fullfölja det), och ingenting är typiskt om deras tillvägagångssätt. De säljer sin linje Olsenboye hos JCPenney samtidigt som de säljer The Row hos Bergdorf Goodman, de riktar avsiktligt The Row till kvinnor betydligt äldre än de själva, och även om de är födda in i den digitala generationen, omfamnar de sociala medier med försiktighet. Fortfarande bara 24, är de bokstavligen en del av framtiden för mode.

Systrarna är växelvis artikulera och bevakade i samtal. De har fått medierna att dansa innan och de kommer inte dras ut ur sin komfortzon. Fråga dem om John Gallianos härdsmälta och du kommer inte få mycket. Ashley: "Jag tycker att han är en fantastisk designer." Mary-Kate: "Jag tycker att han är en lysande designer." Det är inte att säga att de saknar värme. De skrattar ofta och även om de talar i mjuka färger är de inte rädda för att möta blicken med sina spratt, grön-tonade ögon. Ashley är på sätt och vis den utsedda talesmannen för paret, Mary-Kate den lugnare och roligare, men deras roller ärmer flytande än så, och ja, de avslutar ofta varandras meningar. Här sprider de lite ljus över designprocessen bakom The Row, det oavsiktliga sättet de blev modeikoner, och anledningen till att Twitter gör dem oroliga.

Ni har tre eller fyra linjer nu; The Row, Elizabeth och James, textil Elizabeth och James och Olsenboye. Var det ett medvetet beslut att ha olika linjer för att hantera olika segment av marknaden?
Ashley: Nej, det utvecklades över tiden. Det började när vi var 10, när vi arbetade med Walmart, så vi hade redan en massa varumärke som var Mary-Kateandashley-varumärke. Det var våra namn, det var våra ansikten. Utvecklingsprocessen skedde i huset också, så vi gick genom hela denna process. Då stannade vi när vi var 18 och kom hit till skolan [NYU], började utveckla konceptet för The Row under vårt första och andra år på skolan. Även om detta var på väg att förverkligas började vi med Elizabeth och James också. Flera månader senare ...

Mary-Kate: Jag tror att allt hände organiskt.

A: Det bara satte igång ekologiskt. Saker kommer upp och det beror på tidpunkten, om vi tycker att det är en bra idé. Vi började göra handväskor för The Row i vårt femte år som inte har nått butiker ännu. Bara långsam tillväxt, organiskt.

Var ni oroliga för att ha en linje som Olsenboye, som säljer på JCPenney skulle förringa en lyxetikett såsom The Row?

A: Nej, jag tror de bara tillhör helt olika marknader och vi närmar oss varje marknad mycket olika men med samma integritet och samma uppsåt. Med The Row tillverkar vi och producerar allt i USA, och i Italien för handväskor och en eller två tröjor. Elizabeth and James, Olsenboye är ett licensierat varumärke, så det är inte i det här huset. Vi gör många av våra marknadsförings-och PR ut av detta kontor, en hel del av design-och utvecklingsprocessen är i kontor i våra samarbetsländer... Vi är extremt involverade i denna designprocess, vi tar bara inte verksamheten.

The Row har blivit känt som ett slags minimalistisk lyx. Känner ni att er sista kollektion [hösten 2011] var en avgång?
A: mer utarbetade.

MK: Ja, vi har egentligen inte gjort mycket färg, och långsamt över säsongerna har vi utforskat det lite. Och olika tekniker samt när det kommer till päls, beading och spets. Men om man går igenom hela kollektionen, har du sett det förut. Den där päls T-shirt till exempel, det är denna T-shirt [pekar på en hon är klädd i] från ett par säsonger sedan, så det är alltid konsekvent. Det är bara om hur vi kan utvecklas och också ge möjlighet att antingen köpa den här versionen eller den versionen, skapa en berättelse.

Har du ett ideal kund i åtanke för The Row?
A: Jag tror att en massa olika kvinnor kommer upp i mitt sinne, bara för att vi togs upp av en hel del mycket chica kvinnor och bara arbetar ständigt ... så jag tror att vi tänker på en massa olika kvinnor. Vad som är bra är att det verkligen är en tidlös samling. Jag tror att 30 till 60 är kärnan i våra kunder, och det är någon som är riktigt utbildade på tyger och passform. Det är information som är sipprat tillbaka till oss och det är lite av vad det är.

Hur hanterar ni ansvaret för att ha dessa olika linjer?
A: Jag tror inte det är den kreativa processen som någonsin har kommit till oss. Mer än något annat är det att försöka om att hitta balans med arbete och hur vi kan personligenhålla balansen samtidigt som våra företag växer, och jag tror att det varit det största som vi ständigt medvetna om. Vi måste sätta gränser på schemaläggning. Vi arbetargalen timmar varje vecka, så det har varit mer om räkna ut när vi måste sätta ner foten."Vi kan inte lägga denna extra möte. Det är en alltför många möten på en dag, tryck in det senare "Så har det varit om det.. Och med The Row, det handlar om hur man kanlyfta processen med tillväxt utan att lägga alltför mycket på overhead.

MK: Den kreativa processen är viktig, men så är förstå siffror, tillväxten i företaget, vad du kan hantera, vad du inte kan hantera eller ta på, hålla ditt team balanserad fråndesign till produktion.

A: Så de är saker vi allt arbete på varje dag.

MK: Och se till att alla har stöd.

Jag har precis räknat ut det för de andra designers. De behöver alla en tvilling. Allvarligt talat, är att stödja de viktigaste?
A: 100 procent. Vid slutet av dagen, vet vi att alla beslut vi fattar, kan vi hålla oss själva ansvariga för det själva. Det finns ingen som pekar finger åt någon.

MK: Dessutom är det viktigt att ha en ständig dialog [och inte] fastna i sina egna tankar. Dålig dag, god dag, vår dialog är den viktigaste.

Har faktumet att ni är kvinnor påverkat er design?
A: Jag tror att att vi är kvinnor har hjälpt oss i vår design för vi gör en hel del forskning om vad kvinnor gillar, vad kvinnor inte gillar.

MK: Även för oss själva, vi är verkligen små, så ända sedan vi var sex, åtta, har vi skurit ner kläder för att passa våra kroppar, och som aldrig gick bort ... Bara små saker, hur linningen passar, vad du vill mot huden, och vad är smickrande för din kropp och olika typer av kroppar.

A: Vad du ska visa och vad du inte kommer att visa.

MK: Kvinnor som kommer att visa sina armar och inte kommeratt visa sina armar, det finns så många saker som kvinnor tycker om.

Har någon särskild designer inspirerat er?
A: Fortuny har alltid varit min favorit, bara det är enkelt och skönhet och färger.

MK: Yohji.

A: Yohji är alltid bara magiskt.

MK: Det finns en hel del designers.

A: Christian Lacroix.

MK: Jag menar, gamla Donna och Calvin Klein, och det finns så många.

A: Det finns så många stunder som händer i modebranschen som i likhet med konsten, ständigt återkommer som referenser.

Ni är i en ovanlig situation för designers i den bemärkelsen att ni även är kända som modelejon. Betyder detta begrepp något för er?
A: Jag tror inte att vi någonsin relaterar till något som någon kallar oss, men jag tror att när vi flyttade till New York ... Ni vet, hade vi varit involverade i mode även när vi gjorde filmer vid sex års ålder och vi skulle ha 25 klädbyten, så det går tillbaka så mycket längre än så, om vad allmänheten såg när vi gjorde våra videos och våra föreställningar och det mode som vi fokuserat på. Och fashion-forward trender, som verkligen startade Walmart verksamheten, för att det inte fanns några söta kläder för barn, inga häftiga kläder för tweens. Eller mellan inte existerade, jag menar, det är hur långt detta går tillbaka. Så det går längre tillbaka och kanske att ordet [ikoner] precis kommer ut av det.

Några favoritmodebloggar?
MK: JakAndJil. Jag älskar att titta på användning av färg. Inte säker på om det är så mycket mode, men jag tycker [Tommy Ton] är en bra fotograf. Jag läser Terry[Richardson]s blogg emellanåt. Det är också för hans sinne för humor.

A: För mig är det mer om konstvärlden förmodligen.

Hänger ni med andra designers?
A: Jag menar, ärligt talat, lämnar jag inte mitt hus.
MK: Vi är antingen här eller i huset.

Ni känner inte att ni behöver en full runway för att visa och göra ett uttalande?
A: Vi kom inte in i branschen genom att göra det, så kanske var det därför vi kom in i den lite senare och det var mer om vår kund, vi gjorde det inte riktigt för att relatera till detta varumärke specifikt. Jag gillar verkligen inte att gå på modevisningar, jag gillar inte att vara runt en massa människor, jag tycker inte om att vara i folksamlingar, så det är en annan mer personlig del av det hela. Det är svårt för mig.

MK: Jag tror att för tidskrifter är det skönt att ha dessa bilder och ha den enhetligheten. Samtidigt tror jag att om du hade de bilder som gör samma sak, och de kan alla fortfarande komma hit och känna en T-shirt eller en päls jacka, det är också viktigt. De tblir liksom vad vårt varumärke handlar om.

Om 20 år, skulle ni vara glada över att vara kända som bara designers?
A: Jag tror inte det kommer att vara fallet, [men] jag tror att vi blir glada om folk erkänner det arbete som vi gjort och vi har gjort det bra.